-

det finns nog inget jag vill ha mer än min morfar. min bästevän som barn. i solsken och regn log du när du såg mig. vi hade något speciellt du och jag. vi hade en vänskap och kärlek som jag inte haft med någon annan förut. önskar du kunde vara här och se mig växa upp, krama mig, gå en sväng. bara för en dag. känns som att det var igår då du log mot mig. dig önskar jag mig! det kommer jag göra hela livet ut.

typ och typ. har inget speciellt ideal. men det är klart att jag har en ''han ska helst ha'' lista. han ska vara lugn, snäll, charmig. få mig att skratta och få mig att rodna av fina ord. inte vara för snabbt på, han ska vara lite avlägsen samtidigt som han är närvarande. han ska vara spontan och han ska vara pratglad. han ska kunna öppna sig för mig och han ska kunna lyssna på mig. han ska helst vara längre än mig själv så jag kan ställa mig på tå för att nå upp. han ska ha fin stil, och han ska vara sig själv. det är nog typen av killen jag faller för.

det känns så hemskt att säga att man växt ifrån en person. speciellt när man tillbringat så lång tid med den. som till exempel vänner från förr. dem man umgåtts konstant med har hittat andra som de passar bättre med. och jag själv har mina som jag hör ihop med. men hur blev det så? hur kan man växa ifrån kärlek och vänskap? man saknar så mycket. jag saknar så mycket. jag saknar allt från det som jag kallar ''länge sedan''. längtar tillbaka till då jag kunde säga jag älskar dig utan att det lät konstigt. jag har börjat förakta det ordet. det fick mig att bli svag. det fick mig att tänka att det inte fanns någon annan. jag saknar då man bara skrattade under sommar solen. då mina nya inte var mina gamla. jag bestämde mig för att vara stark när vi sa hejdå. att aldrig se ner på andra och aldrig mer låta andra se ner på mig. att bestämma saker själv. att inte skämmas. att inte ta skit. jag har lyckats såhär långt och nu hoppas jag på en god fortsättning.